Heltidssjukan eller heltidsdöden
Jag har infört ett eller två begrepp i mitt liv. Helltidssjukan och heltidsdöden. Hårda begrepp, jag vet. Sedan jag blev utbränd av skolan har jag varit på min vakt mot allt som kräver mycket av en under en lång tid. Inte en konstig försvarsmekanism när man blivit utslagen av detta heltidsmaskineri.
Idag är jag återställd, imorgon börjar jag på en kurs som ska gå på heltid. Det är ett ämne som har funnits hos mig även innan jag visste att det existerade. Men hur glad jag än är att få studera ett ämne jag är högt intresserad av med andra människor som förhoppningsvis också berörs av det, är jag lite rädd och sur.
Jag är rädd att tempot ska ta kål på mig. Få mig att läsa till ögonen gör ont. Döda mitt intresse. Jag är lite sur för att materialet jag kommer ställas inför kommer vara så stort att jag inser att tiden inte räcker till för att detta nya påfund (för mig) ska få slå rot i mig och bearbetas. I heltiden finns det inget rum för egentid, egen fördjupning, egen utforskning, egen kreativitet.
Och det är inte det att jag inte kan eller vill lära mig mycket. Alla som har energi över vill stimuleras. Vi vill åt det roliga lärandet, det fria lärandet. Det är bara det att det går överstyr. Hela glaset fylls på till det spiller över, tills det befläckar annat med.
Jag har flera vänner som inte hinner sysselsätta sig med saker de tycker om för att plugget tar över. De gillar det de studerar, men det lämnar de inte mer tid till frihet än några tillfällen om helgerna. De slutar läsa skönlitteratur, annan litteratur (som är bra för att vidga alla vyer), slutar bjuda över kära på middag, tar inte en tur ut på okända marker, umgås mindre med barnen, hamnar i TV-soffan i stället där vi alla matas med samma kanaler, samma bilder.
Nej, detta heltidsmaskineri skalar av det som vi annars skulle vilja göra med vår tid, saker som ser olika ut för varje människa. Vi hamnar på samma ställe. Jag kan inte undgå att tänka på heltiden som en kompressor i en fabrik där människor åker in och kommer ut likadana. För var finns utrymmet till mångfald? Var finns utrymmet för att jag ska slösurfa och råka hitta en artikel som kanske skulle ge mig ett nytt perspektiv, en ny lösning på ett av pluggets problem?
Samtidigt så vet jag folk som kan växa stort på heltid. De låter det bara vara roligt och intressant, outtröttliga på grund av en annan inställning, en annan glöd. De har kvar sin frihet. Fantastiskt. Det ska jag med ha, men jag vet att då går jag gärna ner i tid för att få behålla en viss mångfald i mitt sinne. Kanske beror det på att jag ännu inte är helt återställd.
Eller kanske känner jag bara fler näktergaler som slutade sjunga.