julia julls

För drygt en vecka sedan - i onsdags - låg jag och min klass NV3d på en vit strand på en vacker ö. Vattnet var sådär typiskt mörktblått, men längs strandkanten hade det den där härliga turkosa färgen. Det var svalkande, vilket var jätteskönt med tanke på att solen stod högt uppe på himlen och gassade. Vid lunchtid hade sanden blivit så varm att man fick köra höga knän för att inte bränna sönder fötterna. Vi hoppade från skugga till skugga - parasoll till parasoll - som idioter.

 

Jag spenderade nästan all tid i vattnet. Om det finns något här i världen som gör mig fullkomligt lycklig så måste det vara att bada. Inte i badkar - det tycker jag inte om, men det är något med att bli så lätt som man blir i vatten, man blir så fri på något sätt. Och sedan om det är ett hav - då blir jag alldeles till mig. Det kan Alexandra nog intyga.

 

Efter ett tag kom ett av det första tecknen på att något höll på att gå överstyr. Det började svida i axlar och rygg. Det måste vara saltvattnet, konstaterade jag och mina klasskompisar. För det var väldigt salt. Det sved som bara den i ögonen när man doppade huvudet under vattnet. Lite synd. Jag tycker om att dyka och titta under ytan, men det var kul att kunna flyta så enkelt som man kunde.

 

Självklart blev vi röda också. Men det var som om rodnaden dolde sig bakom den bruna brännan vi fått. Återigen avfärdade vi något som sa att du håller på att sola sönder din hud. Vi fortsatte hänga i vattnet och ligga i solen. Vi gick på en kort upptäcksfärd längs öns klippor. I skuggorna i klipporna såg vi massor av krabbor. När vi närmade oss sprang de skygt iväg i sidleds - längre in i mörkret. Det gjorde de bra i. Bort från solen. Vi skulle också ha betett oss så.

 

Det var när vi kom tillbaka till hotellet som vi började märka att något gått snett. Eller helrätt. Mångas mål var ju att låta solen ge oss en bränna, men det gick ju för långt. Flera av oss fick frossa och feber. Det började göra ont - svida som fan. Det röda i hudet kom fram mer och mer, och snart insåg vi vilket misstag vi gjort.

 

Jag tänkte att jag skulle sova mig igenom smärtan - insmörjd med både after-sun och body butter för att inte huden skulle torka ut - och vakna upp bara brun och helt välmående. Shi fick jag. Det blev bara värre och värre. Jag behövde hjälp med att klä av och på mig vid ett par tillfällen för att det gjorde så ont då jag lyfte armarna och huden vid axlarna veks. När de andra i klassen gick till skolan vi hade ett samarbete med stannade jag hemma med en bunt andra olyckliga krakar.

 

Nu gör det inte ont längre och det röda har lagt sig. Men nu tar något annat lite tråkigt vid. Imorse när jag gick till skolan hade en liten hudflaga stor som en fingertopp trillat av. Det tyckte jag var jobbigt. Nu har den ljusrosa babyhuden blivit mer synlig. Storleken börjar bli mer som en handflata och större storlek väntar. Tror jag kommer flaga mycket på överkroppen. Tjoho. Aja, man lär sig en läxa i alla fall, och påminns om den varje gång man blickar mot sin axel.

 

Nästa gång ska jag smörja in mig med ett tjockt lager solfaktor 100. Och ha solhatt på mig. Och en tröja som jag även badar i. Och byxor kanske. Nej okej, sådana åtgärder kanske jag inte tar till med, men jag tänkter i alla fall vara mer försiktig och vara med uppmärksam på vad som händer. Svedan och rodnaden borde varit tecken nog. Men ja, min kärlek till vatten gör det svårt att hålla sig i skuggan på land.
Kanske jag till och med skulle säga att den tid jag fick i havet var värd smärtan, frossan och hudflagorna. Fast jag skulle föredra att detta inte hände igen.

 

Sol-long, 
er flagande Julia