Jag stitter på mitt korridorsrum, ett rum som innehåller en mängd olika produkter. Jag har gammal träningsutrustning av märket Nike och kryddburkar av Santa Maria, men av alla de saker jag äger är det bara ett fåtal procent som bär välkända logor. För några år sedan började jag utfasa många av de saker som hade transnationella företags logos påtrycka eftersom jag fann ett obehag och en avsky gentemot dessa. Mamma har en liten tomteluva i sin hylla hemma hos sig. Den bär Coca-Colas logo och är så liten att den kan och är tänkt att sättas på en Coca-Colaflaska, eftersom företaget med sin påkostade marknadsföring har fått oss att tänka att Coca-Cola och Julen hänger ihop. När jag ser den så tänker jag "usch".
Jag har inte kunnat skriva ett blogginlägg om mina känslor kring storföretagen, och deras utbredning in i våra hem och in i våra traditioner och i alla världens vrår, eftersom jag finner att känslor inte är tillräckliga i detta ämne. Det jag har gjort nu är att upptäcka fall som tyder på min föraning. På wikipedia står det hur Coca Cola har blivit anklagade för att använda upp stora delar av färskvatten och försämra vattenkvalitén i fattiga samhällen. Ibland blev anmälan avslagen för att bristen på regn spelade för stor roll. Icke desto mindre, använde Coca-Cola 2,7 l färskvatten för varje liter färdig dryck och då konsumeras 1,9 miljarder Coca-Cola-produkter
varje dag i 200 länder (enligt C-C själva). Öppna denna länk för mer svindlande siffror:
http://www.businessinsider.com/facts-about-coca-cola-2011-6?r=US&IR=T
Coca-Cola använder ofattbara mängder material för sina förpackningar. Greenpeace anklagade dem för att deras engångsplastflaskor förorenar haven. Det reflekterar möjligen mest vår nonchalanta och slösaktiga västerländska kultur, men Coca-Cola är det största läskföretaget i världen, och säljer ungefär 100 miljarder plastflaskor fyllda med deras drycker varje år och bär därför ett ansvar proportionerlig mot deras försäljning, vill jag tycka. Jag var faktiskt i kontakt med Coca-Cola om just denna fråga, och de svarade att de ska försöka göra deras förpackningar mer miljövänliga, använda mer återvunnet material och att de ska peppa deras användare att återvinna flaskorna efter vi konsumenter druckit ur dem.
Det är bra att Coca-Cola försöker minska sin miljöpåverkan på många olika sätt, men de nämner inte alls att det kanske vore bra att minska sin försäljning av sina produkter, och på så sätt använda mindre vatten eller förpackningsmaterial som skräpar ner eller orsaka lika mycket hälsoproblem i delar av världen där Coca-Cola-konsumtionen är alldeles för hög. De har inte heller föreslagit att de kanske inte ska skeppa sina produkter till 200 olika länder varje dag, vilket definitivt har sin del av koldioxidutsläppen. Coca-Cola har en grymt stor omsättning av kapital, energi och material varje år och varenda dag, med ett vidsträckt globalt handelsnät. Det kan verka imponerande, men det är ju dessa omfattande relationer som belastar planeten mest...
Jag sitter med en bok - Global Politics - som jag hittade för under 50 kr på Myrornas på Emporia, en som kostar över 400 kr i nypris, och som används som kurslitteratur i Statsvetenskap och något som verkar vara utvecklingsstudier här på Lunds universitet. I kapitlet The Economy in a Global Age finns ett avsnitt som heter Global actors... TRANSNATIONAL CORPORATIONS. I det avsnittet berättas det om hur det har skett en dramatisk ökning av stora transnationella företag sedan slutet på andra världskriget 1945. Det har skapats fler och större transnationella företag med längre och längre räckvidd över världen. Sedan 1970 har dessa företag gått från att tillsammans vara 7 000 till att 2009 vara 38 000 st.
Det var mestadels nordamerikanska företag som expanderade till en början, så som General Motors, IBM, Exxon Mobil och McDonalds. Sedan följde europeiska och japanska företag samma utveckling. Transnationella företag har sin bas i tre länder: USA, Tyskland och Japan. De hade enormt stor ekonomisk makt och avsevärt stor politisk makt. De står för ungefär häften av världens varuproduktion och 70% av världens handel. Företagen kan ha större ekonomier än länder. 51 av världens 100 största ekonomier är företag. De andra 49 är länder. General Motors hade en ekonomi av samma storlek som Danmark år 2011 (alla siffror här är från 2011, så ni får låtsas att jag skrev detta inlägg 2011...)
Det som är speciellt för transnationella företag är att de kan dra nytta av de världens öppenhet för frihandel som gör att de inte behöver förlora lika mycket som de vinner på att vara ekonomiskt verksamma i andra länder. Transnationella företag som är intresserade av att maximera sin vinst kan därför söka sig till länder med lägre beskattning, färre eller mer tillåtande ekonomiska och finansiella regler och lagar, billigare och mer disciplinerad arbetskraft (ni känner säkert till att det var vanligt att flera företag i det globala nordväst placerade sin produktion i Kina), svaga fackföreingar eller svag arbetarförsäkring, med mera. Och samtidigt som företag kan åtnjuta alla dessa besparingar kan de sälja sina produkter i länder där folk kan betala mer för deras produkter.
Det är en fantabulös affärsidé. Genial, kan en tycka. Frågan är om den överhuvudtaget är etisk. Om det är okej av vi, höginkomsttagare i västvärlden, utnyttjar billigare och oförsäkrad och utmärglad arbetskraft, alltså människor, i andra delar i världen där inte samma välfärdsstandard finns... Jag tycker inte det, och det är väl därför jag känner avsky mot många av dem. Jag vet att många ekonomer hade argumenterat emot. Jag flikar in Andrew Heywoods slutkkläm:
"From this perspective, TNCs have been successful because they have worked. Their two huge economic benefits are their effeciency and their high level of consumer responsiveness. Greater efficiency has resulted from their historically unpredecented ability to reap the benefits from economies of scale and from the development of new productive methods and the application of new technologies. (...) Critics nevertheless portray a much more sinister image of TNCs, arguing that they have accumulated excessive economic power (...) and created a brand culture that pollutes the public sphere through the proliferation of commercial images and manipulates personal preferences".
Kritiker kan också säga att det är just därför vi tror att Coca-Cola hänger ihop med Julen och just därför vi är så himla bekantade med vissa logotyper - märken, som vi tycker är trygga och snygga och ett säkert kort för att erhålla status och igenkänning, för att det är vad vi rika i nord har råd att köpa och stoltsera med. På en tragiskt smutsig bekostnad av andra människor arbetsmiljö, löner och levnadsstandard. Nej, mitt mål är att till så liten del som möjligt vara del av dessa ekonomier och i framtiden kommer ni förhoppningsvis aldrig hitta något märke ni känner igen i mitt rum.