VÅRRENSA
För mig är idag andra dagen på min vårstädning av mitt rum. Trodde det skulle gå att rensa och städa ut rummet på en dag, men shi fick jag. Vilket överflöd man lever i. När man bott på en ö där det finns det man behöver för att överleva och må bra (sovplats, duschrum, mat och socialt utrymme), blir det helt överväldigande när man kommer tillbaka och ser allt vi byggt upp för oss själva och hur mycket kraft och energi vi svenska lägger ner på att smycka omgivningen.
Det är snyggt och jag tror att vi till viss mån mår bra av det. Bekväma möbler och vackra tapeter och mysiga överkast, det är inte så konstigt att vi satsar på det. Svenskar lever väl större delen av sitt liv inomhus och inte ute som man kan i varmare länder. Vi inreder bostäder så att vi hellre vill vara i dem och trivas i dem. Hälsopoäng, ja ja. Bygga fint bo.
Och jag gillar mitt rum. Det är vit och ljust, och fyrkantigt. Lätt att inreda. Det är mitt enkla bo för stunden. Men det behöver strippas. Skalas av.
I mitt rum behöver jag en säng, en garderob, en stol och ett skrivbord. Någon avlastningsyta för att kunna lägga bort saker men ändå ha dem framme. Underlättar vardagen lite och man måste inte tänka onödigt mycket. Fakturan ligger där, jag ser den, jag kommer betala den. Kanske har jag en växt eller två för trevnadens skull.
Resten är skit. Haha.
... Okej, kanske inte mina böcker. Böcker symboliserar att man när som helst kan lära sig något nytt och resa till en annan värld. Inte för att jag läser så mycket, men att de finns där gör mig glad. Om jag vill kan jag öppna en och studera innehållet.
Men
Jag kommer ta bort hälften av böckerna. Kanske mer. Kanske alla jag har läst. Kanske bara spara ett tjugotal som jag vet att jag kommer vilja dyka ner i. Resten ska ut, skänkas, säljas. För att det är för många bokryggar för mig. För mycket information och ord och kunskap som finns tillgänglig.
Det är för mycket att ta in. Och jag tror det är överväldigande. Inte för att nedvärdera människan, men som de flesta vet är människans hjärna inte alltför utvecklad sedan vi var grottmän. Idag är vi grottmän med mindre håriga kroppar, fina kläder och vi bor i slott. Vi talar språk, vi läser, vi skriver. Bra jobbat. Men det är fortfarande samma hjärna.
På ön är allt avskalat, eller det är fel ord. Det har aldrig varit präktigt där. Det är rått. Enkelt. Sacred Simplicity, som Jesse Glynn sjunger. Och det var befriande. Jag tittar in i djungeln, jag vet vad det mesta är. Mest från barndomen faktiskt. Där lär vi oss mycket som är guldvärt att veta om livet. Jag ser en orm, jag vet att det är en orm. Jag ser träd. Massa träd. Jag märker att de är olika, men de är ändå alla träd.
Jag kanske låter primitiv, efterbliven vill jag inte använda, men några kanske skulle säga det. Men det är för att vi ska förstå. Detta enkla liv var mitt i tre månader. Och det som satisifierade min hjärna, som måste bli stimulerad, var alla människor som kom in till ön och campade med oss. Dessa mänskliga relationer. Och det var det viktigaste. Skratt, skämt och att sitta bredvid varandra på bänken. Mycket mer än så hade vi inte.
Och nu har jag kommit tillbaka. Mina underbara och vackra vänner och familjemedlemmar har räddat min hälsa här. Haha. Det är det enda jag vet är viktigt. Och det brinner jag för nu och jag bubblar av kärlek och tacksamhet större delen av tiden. Det och mina grundläggande behov är det jag bryr mig om. Kanske ekonomi också, det behöver vi för att gå runt.
Och nu strippar jag mitt rum, på allt jag vet inte betyder något i förhållande till social kontakt och basbehov. All överväldigande och överflödig information. Jag har aldrig läst tidningen regelbundet, och jag har skämts över det. Nu rycker jag på axlarna och kastar bort tidningen i pappersåtervinningen (bränna hade varit roligare och mer effektfullt, men koldioxid osv...). Det är otroligt befriande. Några kanske säger ignorant, men du kan prata med mig i fem minuter för att få reda på att jag inte är det. Jag är inte ignorant och jag bryr mig. Alltid. Du kan se det. Men jag väljer att inte ta in vad som händer hundratals andra människor, för att det är för mycket.
Om du har hunnit träffa mig sedan jag kom hem, har du märkt av en markant skillnad på mig. Jag sprudlar oftare av energi och jag har svårt att skratta tyst och inte skrika när jag blir glad. Jag skuttar fram i lägenheten och gör pull-ups för att det är kul. Och jag glädjs av så mycket för att det känns nytt och fräscht och upplyftande.
Jag har inte läst om det. Läst evenemanget på fb. Läst när bussarna kommer. Läst vad som händer på stan. Informationen uteblir och allt är ett mysterium. Det är äventyr. Jag är inte avdomnad av informationsöverflödet. Jag är som ett barn. Allt är nytt och det är underbart. Det är som när du träffar en ny människa (vi är ju alla ett mysterium) och ni klickar. Den känslan har jag 70% av tiden. Och det är lycka.
Så nu klär jag av mitt rum. Böcker med andra världar ska ut. Jag har en egen bok att skriva. Och i mitt liv finns det tillräckligt mycket för att fylla dessa sidor. Blanka blad är bättre att skriva på än på dem som är fyllda med text. Vita är bättre än svarta. Vitt är det våra hjärnor är skapade för. Vi är mästare på att analysare situationer och ta dem vidare.
Så överbelasta inte. Övertänk inte. Då kanske du kan känna dig berusad och hög som jag gör i mitt naturliga tillstånd (då jag inte är för trött). Allt detta får jag för att jag suddat ut alla texter på bladen i min bok, och gjort de så vita jag kan.