julia julls

Inspirerad av helvackra Hannah Nilsson och satt i rätt mood av Bon Ivers Bon Iver-album (spela det gärna under tiden ni läser om ni vågar), tänkte jag dela med mig av min psykologiska resa som jag tagit den senaste månaden.

För drygt en månad sen var jag självmordsbenägen på ett väldigt icke-agressivt och själsligt (nästa vackert sårbart) sätt. Från en feltydd barndom, då jag trodde att ingen älskade mig för den jag var, på djupet, har jag fortfarande svårt att övertyga mig om att så faktiskt är fallet. Det har gett mig ett otroligt djup, något som kan kännas som världens djupaste havsgrav, Marianergraven. 

 

Jag tror att kände en sig älskad i grunden (barndomen) så har en liksom en båt halvvägs ner i Marianergraven som håller upp en och vaggar en, och hindrar en från att sjunka längre ner. Att inte ha den båten eller famnen är otroligt skrämmande för du vet aldrig hur långt du kan sjunka. Under de mörka månaderna är det ännu värre för det är just mörkt och jag kan inte se något ljus skina nere i min grav.

 

Har du inte tillräckligt mycket som kan plocka upp dig ifrån ditt djup, så som glädjespridande människor, villkorslös kärlek, varma omfamningar, din anlening till att fortsätta leva, eller andra människor som du betyder mycket för, känns det inte som det skulle göra så mycket om du löstes upp där på havsbotten. Blev ett med havet eller luften, agerade moln och vind istället för människa. 

 

Det är lustigt, för jag vet att jag betyder mycket för många. Att många tycker om mig och rentav älskar mig. Men det är som att jag inte kan få det att kännas alltid, för jag är var aldrig övertygad om saken som barn. Jag såg sambandet mellan uppskattning för min varelse med när jag hade gjort bra ifrån mig eller betet mig bra, och tänkte att kärlek hängde ihop med prestation. 

 

Och kanske är det så att jag har svårt att övertyga mig om att jag är omtyckt än idag för att människor som jag gillar, och är nära, bor i samma stad, i samma land, inte är närvarande. Alla känns upptagna med arbete eller studier, mobilen eller annat och jag har hört mig själv tänka: "kanske är det inte mycket värt att vara med mig". Jag vet att jag är omtyckt, men jag är inte övertygad, kanske behöver jag kontinuerliga bevis. 

 

Jag har mått väldigt bra i scenarion där människor uttryckligen betyder mycket för varandra, som på en öde ö i Kambodja, på ett hostel i en främmande stad, Genoa i Italien, där vi är på en främmande plats med oklar mening, men vi vet i alla fall att vi har varandra. Och här i Sverige där vi ofta har en klar väg som går involverar mycket arbete eller studier (jag vet vi måste betala våra räkningar), måste jag öva mig på att tänka:

 

trots att människorna som gillar mig inte uttalar kärlek till mig nu, tycker de fortfarande om mig. Jag kanske är älskad i grunden. Och jag tänker ofta att hade jag inte haft detta lilla felaktigt antagna oälskade barn inom mig hade det varit mycket lättare att ha en uppfångande undervattensbåt i Marianergraven. Och jag hoppas innerligt att detta barn någongång ska bli fullkomligt övertygad om att hon är djupt älskad.

 

Till dess fortsätter jag att öva på att ta emot och behålla kärlek, och hoppas att det någon gång ska leda mig från min grav upp till ytan så att jag kan se tydligt igen.