En kokande kittel är jag
Som ni kanske kan förstå kan det röra sig extremt mycket oroligheter i en kropp som inte har någon grund eller fast mark att stå på (om ni inte förstå instinktivt eller erfarenhetsbaserat kanske ni förstår bättre om ni läser mitt förra inlägg).
Min teori är att känner en sig inte älskad och trygg på djupet försöker en förbättra sig för att vinna mer kärlek. Och om en inte är älskad och trygg på djupet kanske det inte riktigt finns något som känns grundligt bra, för det är alltid en väsentligt pusselbit som fattas.
Det här kanske är lustig för de som inte är vana vid att tänka i metaforer, men under min resa i Europa, som gav mig all den insikten jag behövde för hjälpa rädda mitt eget liv, fann jag otroligt mycket igenkänning i en kokande kittel, eller kokande gammal tekanna som pyser och skriker när det är övertryck.
Det kändes som att det var så mycket aktivitet på insidan som bara ville ut. Jag bubblad och det var jordbävning. Och lyfte jag av hela locket på en och samma gång blev det riktigt stökigt. Och överväldigande och jätteläskigt. Jag blev så rädd att jag skrek och skrek av rädsla.
Men jag märkte och lärde mig också vilken lättnad det blev om jag bara släppte ut lite i taget. Lite ånga, lättade på trycket, ventilerade. Det kunde ligga i en suck, eller ett innerligt och djupt samtal, som gjorde det lite tydligare var som rörde sig på insidan. Jag behövde blottlägga själen lite i taget.
Jag känner mig mer balanserad nu, mindre rädd, beredd att ta mig an min insida och tycker det ska bli en spännande resa. Men med risk för att människor ska se mig som galen eller psykiskt sjuk, vilket jag inte skulle definiera mig som, vill jag undvika att vara med människor som inte känner igen sig i dessa känslor.
Jag känner, mycket, och det är mycket aktivitet och strömmar i mitt inre, och försöker jag fortsätta trycka ner locket på denna kittel, tysta ner det, kommer trycket bara bli värre. Jag har en idé av Malmö som mer normaliserande av känslolivet än Lund, kanske för att jag ser mycket (känslor) i folket i Malmö stad.
Jag hade tänkt mig att jag skulle fortsätta studera i Lund och i Göteborg, men just nu känns det verkligen som att mitt lock skakar av den bubbliga aktiviteten i min kittelkropp, och jag inte kan lägga något på den. Alla nya kunskaper som jag försöker pränta in skakas av.
Det är en av mina andra teorier att behöver insidan bearbetning är inte kroppen lika välkomnande när de gäller nya ingredienser i systemet, för det som redan håller på att kokas ihop på insidan behöver uppmärksamhet genast. Annars kanske det aldrig slutar skaka. Annars kanske det aldrig blir en balanserad och lugn insida.
Så nu blir det en ordentlig paus från plugget, och dags att möta min insida. Jag är spänd och nyfiken på vad som kan komma fram, och hoppas att jag hittar ställen där det passar att lyfta på locket, delvis eller helt. Bland människor som kan hjälpa till, eller med musik och konst som verktyg.
Önska mig lycka till...!