julia julls

Av hjärnans alla inre fokus, har ett av de varit riktat kritiskt mot det svenska samhället. Jag vet inte om det kommer ifrån faktumet att min mamma är från Bosnien och gett mig en annan kultur att se det svenska ifrån. Jag vet inte om det kommer ifrån det faktum att jag backpackade och sov på hostels med massa andra ungdomar i Sydostasien i 6 månader. Eller för det att jag inte funnit mig själv lycklig i den svenska gargongen, och därför utvecklade någon sorts bitterhet mot mitt hemland. Förmodligen är det allt kombinerat. Något som jag har tänkt på på sistone är hur vi svenskar bor, hur vårt samhälle är organiserat spatialt kring människan, och hur det påverkar oss. Jag tror vi är ganska ensamma i vissa av våra bostadsformer, om en jämför med resten av världen, och inte med resten av västvärlden. Först ska jag förklara hur jag ser på Sveriges bostadssituation, eftersom alla har sin personliga bild av verkligheten och min är formad av mina unika erfarenheter. (Om ni ser den annorlunda så skriv i en kommentar, jag hör er mer än gärna, om jag inte hade varit intresserad av era perspektiv hade jag ju inte skrivit online i en blogg!)

I mitt Sverige (Skåne, Lundatrakten) bor en normalt sett för sig själv eller med sin kärnfamilj, och ofta har mycket plats tilldelad sig själv, och varje person i hushållet. Många bor ensamma i lägenheter, eller med en sambo, roomie, eller med kärnfamiljen. En del bor i radhus eller villa eller radhus med familj och med många kvadrat, och gillar där att ha sin egen värld där bara ens familj, och kanske ett par husdjur, behöver tas hand om. Därefter bor många på landet på gårdar eller i villor och har ännu mer distans till stadslivet och den mängd och komplexitet och anknytning till det globala som ofta finns där. Därtill vet jag ju att det finns en glesbygd i stora delar av Sverige där folk bor med några meter till många meter mellan varje hus, utspridda på olika höjd och avstånd från städerna. Jag tror det är ganska ovanligt med kollektiv om en jämför med kvantiteten av ovanstående bostadsformer. Korridorformen med gemensamt kök och vardagsrum som jag bor i verkar bara existera i studentstäder (kanske många nyanlända asylsökande också bor på det sättet, då jag sett att många har fått ockupera äldre hotell). Kollektivformen där många utan blodsband bor i en vanlig lägenhet eller villa och delar på kök och gemensamma rum tillsammans med har ett personligt rum verkar också relativt ovanlig. 

 

Jag hittade lite statistik på Lantmäteriets hemsida om hur svenska vill bo. Och hur svenskar tycker om hur de bor:

• 51 procent vill bo i villa, 20 procent i bostadsrätt, 15 procent på en gård, 6 procent i hyresrätt och 4 procent i radhus.
• Varannan uppger att de har ekonomiska möjligheter att bo där de vill med hjälp av banklån.
• 95 procent av svenskarna är ganska eller väldigt nöjda med sitt boende.
• 57 procent av kvinnorna är väldigt nöjda med sitt boende, mot 45 procent bland männen.
• I framtiden vill svenskarna köpa en bostad i Stockholm (22%), Västra Götaland (18%) och Skåne (13%).

 

Drygt hälften av de som svarade på undersökningen vill bo i villa, och förvånansvärt få ville bo i radhus. För några år sedan tänkte jag att anledningen till att alla ville bo mer för sig själva, med många meter mellan husen och mellan de och staden/människorna/problemen, berodde på att de ville kunna komma undan. Komma undan samhällets och stadslivets stress och högre tempo. Komma ifrån världens problem (en kan låtsas som mycket bara en stänger dörren bakom sig). Komma ifrån osäkerheten i att vara med andra och främmande nya människor. Och jag tyckte det var synd att vi alltid ville lämna saker bakom oss här i världen, saker vi går igenom tillsammans. Att många inte stannar med varandra och i sin omgivning och omvärld, utan väljer att ta sig ur den, från den och in i sin egen bubbla. Ni ska veta, att under den tiden tänkte jag på det sättet eftersom jag själv var ganska plågad av min omvärld, och det färgar ju mitt sätt att se min omgivning. Jag tyckte det var jobbigt att vara runt människor hela tiden, besvärad av vad de skulle tycka och tro om mig, så jag gillade att gömma mig. Jag tror det finns i alla, men i olika utsträckling. 

 

Och jag tycker nog fortfarande att det är synd att vi bor på ett vis där det är så lätt att distansiera oss själva från omvärldens kaos. Det är skönt med flykt, det är det ju. Och det blir snällare mot en människas välmående, så för att värna om människan som den Alessandra jag delvis är, så är jag också glad att vi kan göra det. Det jag finner dåligt med situationen är att ingen berörs tillräckligt mycket av omvärldsproblemen, för att ingen existerar i dem eller plågas av de länge nog, och däefter vill förändra dem. Ja, jag tror nog att denna bostadsform hämmar vårt politiska och världsliga intresse och vår vilja att förändra. Jag tror världen hade förändrats snabbare om folk faktiskt levde i den, fullt närvarande mentalt och fysiskt. Kanske är viljan till att urbanisera (se statistiken) en god sak i detta avseende. Men det är ju bara att stänga dörren om sig, med lätthet både bokstavligt och bildligt, så slipper en den istället. 

 

Frågan är vad som mer händer när vi stänger den där dörren om oss. Jag tänker på det faktum att det är svårt för en individ, lättare för en hel familj, att hitta på nya saker att göra. Det känns som att hjärnan mest påminner och föreslår att hitta på saker den redan känner till, som att titta på den där serien, laga paradrätten, städa eller vad det nu är du brukar göra. Vanan är en tyrann, och i ensamheten även en mäktigare en. Med andra människor runt omkring en kolliderar olika hjärnor och tankar och förslag slås ihop till något nytt. Vi återuppfinner vår tillvaro och får vara med om något nytt. Och det där nya och roliga, kanske är något vi stänger dörren för om vi bor i vår ensamhet. 

 

Jag har också tyckt mig lägga märket till att vi har inte många sociala rum i Sverige, där vi får chansen att öppet och lekfullt kollidera med andra människor på ett kreativt sätt. Vårt kalla klimat gör att gatan inte blir samma mötesplats den är i somliga kulturer. Våra mötesplatser är på kontoret eller vid skolbänken, och där är det alltid saker som behöver göras, så där kan det sociala och spontana helt enkelt komma ivägen. Det kan stressa upp oss och irritera oss. Om vi åker kollektivt till jobb och skola har vi också det som en mötesplats, men det är vida känt att detta är en mötesplats vi inte tar i akt. Tystnaden på bussen är något som många av mina utländska vänner och vänners vänner reagerar starkt på. För de uppfattas det utrymmet en krystad stämning. Visst behöver vi inte "carpe mötet" på bussen. Många av oss är trötta efter en dag av mentalt arbete (arbetar vi för hård och för länge kan en fråga sig då - om vi inte har lust att umgås med våra omgivningar efteråt). I många kulturer är det sociala flykten från arbete, stress och belastning. Jag tycker mig se att det sociala kan närmast se som en extra belastning för svensken. Är det för att vi är rädda för att göra bort oss, verka sinnessvaga och avtrubbade? 

 

Var är vi då sociala och med våra medmänniskor? I ett individualistiskt land som Sverige, tror jag vi är distansierad från varandra. Vi känner inte större samhörighet. Jag kan le mot folk för att vi är på samma tåg. På samma väg för en stund, men det är fan inte många som gör detsamma. Då kanske jag ska sluta le och visa igenkänning? Hursomhelst, jag gillar att existera i en vidare kontext, i ett större sammanhang, att koppla ihop, och det är kanske därför jag inte passar så väl in i Sverige. Om alla går på i sitt "egna" spår, åker och handlar, åker hem och stannar där för att leva sitt eget, och sedan gå i samma tunnel nästa dag, finns det inget vidkännande till att vi hör samman på något sätt. Samtidigt är det vi som skapar Sveriges klimat. Nu lyckades jag sväva iväg från bostadsfrågan, men min poäng är den att vår bostadsplanläggning är ett uttryck för samma sak. Att vi lever (eller tror att vi lever) skilda liv. I Bosnien står dörren öppen och grannar kommer och går, tittar in med huvudet genom dörren eller fönstret (haha) och säger hej, och bjuds in på en kopp kaffe. Så snicksnackar dem, och sedan går de vidare med sitt eget. 

 

Kanske är det kylan och rugget som håller oss inne i våra vrår. Kanske är det avstånden mellan husen. Här i korridoren har jag märkt hur mycket nytt som händer mig för att jag är del av en social kontext. Det händer saker en inte kan göra ensam, och det kommer många nya idéer ifrån mina kamrater. Utan att jag själv gör mycket omskapas min värld. Jag har lärt mig att omfamna det. Och jag tror att när en väl har vants sig vid att ha människor runt en, så att det inte blir en belastning eller något utmanande eller tröttsamt, är det riktigt givande och värmande. Ifall jag hade gett svenskar ett tips för att få smaka på detta är det att bjuda in sina grannar/vänner oftare på en kvälls häng, vi kan spela sällskapsspel, frågespel, äta hemlagat eller hämtat, och sedan hjälpa till med att städa undan tillsammans så att det inte är för tröttsamt att ha gäster. Det ska inte vara för uttröttande att vara med människor. Tvärtom, det ska ge liv åt livet. Håll dörren öppen och välkomna in vänner, främlingar och världen. Vi lever ju trots allt (=våra husbubblor), mitt i den. Och egentligen finns det inget annat vi kan göra.