julia julls

Det skulle kunna vara fel att säga att människan bara har två par ögon. Jag har tydligt märkt att det finns flera olika par ögon vi kan ta fram - olika par ögon som får oss att se på saker eller människor, oss själva, på olika sätt. Under min lediga vår, då jag tog en paus från plugg och den framåtmarscherande livsstilen för att få vila, spendera tid med och på mig själv och blicka inåt, mot själen. Utan en massa utåtriktade tankarna på vad som ska göras, "måste göras", hur en ska disponera sin dag, vad en ska äta, hur en ska ta sig hit och dit, vilka sidor en ska läsa i kurslitteraturen idag, vilken vän en ska träffa, vilken mat en ska hinna laga, fanns det bara det inåtriktade tankarna kvar. De är svårare att uppmärksamma. Utåtriktade tankar tänker jag syns från utsidan, de yttrar sig i handlingar. Inåtriktade tankar däremot tänker jag är de som får utslag på den invändiga mentala hälsan och på känslolivet. På så sätt, när jag är utelämnad åt mestadels inåtriktade tankar och inte utåtriktade tankar, förstår jag mycket bättre varför jag mår som jag gör. En mycket givande period alltså, som jag är rädd att få får uppleva eftersom vi för det mesta alltid är igång och på väg någonstans.

 

Vad jag märkte var, att jag har massa tankar som jag inte visste att jag hade. Och när jag då fick se vad det var för tankar som gömde sig bakom alla planerande och kontrollerande utåtriktade tankar var att de inåtriktade tankarna inte alls var speciellt snälla. De var baserade på prestation och fulländning, att jag skulle behöva vara på ett speciellt sätt eller bete mig, eller framföra mig på ett speciellt sätt för att känna mig tillräcklig och hel. Jättetråkigt verkligen. Jag hade tankar som var arga på mig för att jag inte hade en bestämd riktning i livet, för att jag inte kunde kontrollera alla handlingar, för att de inte såg bra ut utifrån. Ni känner säkert till hur det är att snubbla på något när andra och många ser eller när en råkar ha ketchup i mungipan efter en måltid. Hur det inte bara får lova att vara något som händer, utan att det blir laddat med snabba tankar om att en är klumpig och slarvig och fel. Så många handlingar hos mig som jag tolkat som dumma bara för att de är annorlunda och inte normgivande. Jag som lever i en filosofi om att annorlunda är det bästa en kan ge till sin omgivning. Annorlunda är det som bryter tråkig "business as usual" och presentera en alternativ livsstil, en annan verklighet. Och så är jag ändå den som ibland bannar mig själv för att jag gjort något onormalt.

 

Shitshitshit, tänkte jag, det här är ju inte jag. Vad är det för tankegångar jag går och bär på? Och så inledde jag en era med ett par nya ögon, eller glasögon/filter för ögonen, om ni hellre gillar den bilden. Det är dock en stor skillnaden på att ta på sig ett par materiella glasögon och att ta på sig dessa psykiska glasögon. En måste lära sig hur en utrustar sig med dem internt. Det gick ut på att märka varje gång jag tänkte en tanke om mig själv som var nedstämmande eller minimiserande, och se mig med dessa nya glasögon, mer uppdaterade efter min filosofi. Jag försökte ersätta de här gamla ingrodda tankarna, som kanske följt med från de trista tonåren, den kravfyllda skolgången(?) eller ett "duktig flicka-syndrom", med nya tankar, där jag faktiskt tycker om mig själv och tycker att jag själv har ett värde i alla mina udda ogenomtänkta handlingar, just för att de är nyproducerade, banbrytande och viktiga. Genomtänkta handlingar i alla ära, men tänk så hade alla handlingar sett ut på ett sätt? Då hade det varit så många som var fel. Bättre att alla handlingar ser olika ut, och att fler människor därför får känna sig rätt. Det handlar inte bara om handlingar, utan också utseende. Det finns en mängd olika sätt att se ut på ändå ska dessa sätten pressas in i snäva tunnlar som formas av media, modejättarnas och tidens ideal.

Men oj, vad det kräver övning att lära sig se saker på ett annat sätt. Att sätta på sig materiella glasögon är enkelt. Vi behöver förstå att vi saknar glasögon, ser dåligt, att vi behöver ta på dem. Vi fattar glasögonen och sätter de på näsan, bakom öronen och sedan är den goda sikten tillbaka. Vill vi ändra det psykiska filtret vi ser oss själva genom måste vi först förstå vilket filter vi har uppe just nu. Är det ett kränkande filter eller ett upplyftande filter? Ett klarsynt, suddigt, rättvist, orättvist filter? Vilka värderingar har vi och hur påverkar de vår sikt? Kanske tänker vi inte alls, kanske värderar vi inte alls saker som bra eller dåligt? Skönt, då har du besparat dig lite tankekraft åt något annat. Jag tycker dock det finns ett värde i att tänka på hur en tänker om saker. Ni vet det här uttrycket Obotlig optimist, vilket fantastiskt glassigt par glasögon denna person måste ha. Allt är ett tecken på lycka och hopp. När jag bytte eller övade på att byta filter och glasögon ofta, öppnade sig en helt ny värld av självacceptans och kärlek. När allt som var fel får bli okej, eller till och med blir bra, så finns det inte längre något hos sig själv att inte tycka om. Och ni ska veta, att hur fel ni än känner er, och hur fel ni kanske än är i någon annans ögon, mina ögon, faderns ögon, samhällets ögon, idealens ögon, så är ni inte mindre rätt för det. På med glasögonen och bota tankarna. Det finns ljusare, vänligare tider, framför er. Ni måste bara få se det.

Eternity - breeding all varieties. Hittar jag på google. Bra slogan, men den kommer från en kennelklubb...